Marie Stenbeck

Denna är sjukt komplicerad.

Jag har växt upp i ett kristet hem i måttlig dos. Min mamma jobbar i kyrkan och pappa har varit väldigt involverad i kyrkan han med. Men aldrig har dem tvingat på mig någon tro.



Jag är en lutheransk kristen tjej, som anser att allt är gott i lagom måtta. Jag går inte i kyrkan speciellt ofta, men jag vet var jag har min Gud. Han finns där för mig, och visar vägen för mig i många situationer. Jag kan be när jag har det tufft. Jag vet varför jag firar jul och påsk, och därför håller jag en del på olika traditioner.

Däremot tror jag att man ska ta Bibeln lite som en sagobok, det är inte att man ska lyda bibeln till punkt och pricka, utan man ska läsa mellan raderna och forma sig själv.

Jag tror inte på en gubbe/tant uppe på molnen, utan min Gud är ett väsen som ser till att människor hamnar i både goda och mindre goda situationer för att vi ska kunna vidarutvecklas och uppskatta varandra.



Jag älskar mig själv som jag älskar min nästa. och jag har inget emot att gå till kyrkan om prästen är bra. Psalmer kan jag tycka är stämningsfullt, körer är fantastiskt att höra på, och att veta att kyrkan håller mig om ryggen om något händer är tillräckligt för mig för att jag inte ens ska fundera över att gå ur för att spara några kronor per år.. Men som sagt, alla är lika värdefulla för mig, och man får göra som man vill!

Flummigt svar, men jag tror att jag fått fram något?











P.s. Jag står inte ut med väckelsekristna, eller andra former av överdriven religion. Dock skiljer jag på människan och dess handlingar, och därför om jag låter hård eller så mot andra människor så är jag oftast arg på handlingen inte på människan, hänger ni med?