Tankar om livet...
... nyss så såg jag ett program som gick på SVT, det handlade om Sommarpratare i P1... Många intressanta berättelser delades, och dem kommenterade varandras. Jag blev djupt imponerad av Bob Hansson som vågade ställa alla dem frågor som man som svensk oftast brukar sitta tyst och inte våga säga... Jag fick upp ögonen för Andreas Johnsson och blev jätteglad att jag ska se honom på Ladies night om två veckor. Sen var där en äldre dam som i sitt program hade pratat om när hennes man gått bort, hur hon kände sig och hur hon kom ihåg när hon kysste hans kalla läppar sista gången, fem timmar efter att han gått bort...
Detta fångade mig, och med ens kom minnen från både mormor och Siv upp i mitt huvud. Siv som somnade in så fridfullt med oss omkring sig, och att jag fick hålla henne i handen när hon lämnade oss här på jorden. Hur jag kände att livet gick ur henne, hur jag kände för första gången att när hon väl var död var hon inte längre Siv, hon var ett skal. Sivs själ var med oss även efter hennes sista andetag...
Med mormor var det en utdragen process, som jag är innerligt tacksam för idag. Jag är tacksam för att vi fick tiden med henne då hon var sjuk. Jag hann säga hejdå till henne, jag hann sluta fred med henne, jag fick snacka skit med henne... Men det innebär inte att jag saknar henne så att jag blir galen?! Hon var min bästa vän, hon ställde alltid upp och att somna med min hand i hennes var/är det tryggaste jag någonsing känt. Jag är glad att jag hade en så fin mormor som henne, en kvinna som vi har att tacka för våra rättigheter idag. Men också, så är jag så förundrad hur hon klarade sorgen av morfars bortgång...
... Detta är något jag aldrig pratat om, men min morfar dog relativt ung... Han dog i hissen på sitt jobb, en morgon i januari efter att ha lagat mammas cykellampa. Han dog i en hjärtinfarkt. Min mormor blev änka, och levde ensam väldigt länge. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att förlora sin livspartner, och att då förlora den på bara någon minut är helt främmande.. Mormor levde ensam tills hon träffade Rulle, som blev en vän att dela vardagen med. Någon kärlek var det nog aldrig tal om mellan dem, men dem blev som bästisar och jag pustade ut för jag stod inte ut med tanken att hon skulle vara ensam när inte vi kunde vara med henne.
Likaså var det när Siv, över en kväll lämnade jordelivet och därmed lämnade farfar ensam på jorden... Jag är så glad att farfar träffat Evy, för att då har dem varandra. Trots att Evy inte kan ta Sivs plats, så får hon en ny plats i mitt hjärta... För det är så det fungerar.
Tänk så mycket tankar som kan börja snurra runt i mitt huvud, efter ett litet teveprogram!
