Till en speciell någon...
Jag är inte perfekt, långt ifrån. Det vet jag om, jag vet också om att mitt liv inte är perfekt. Hade jag varit perfekt hade jag t.ex. inte gått upp i vikt av att inte träna på en månad... Men det gör jag, tråkigt nog. Däremot så underlättar människorna i mitt liv för mig, till exempel får Stefan mig att glömma allt det jobbiga, min familj finns alltid där för mig, liksom mina vänner, när jag är ledsen eller deppig. När jag är oresonerlig och barnslig. Då får dem alla mitt liv att kännas fantastiskt underbart.
Jag tror på förändring, och jag hoppas på att jag kan förändras till det bättre. Jag tror att jag lär mig av allt som händer i mitt liv, på gott och ont. Och jag hoppas att jag är en bättre människa idag än vad jag var för 2 år sen när allt detta började.
Anledningen till att jag inte tar detta öga mot öga med dig är för att jag är rädd, jag är rädd för dig. Och jag erkänner det. Jag är inte bra på situationer när någon är arg på mig, för jag tar precis allt personligt. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte hur jag ska göra för att göra situationen bättre. För ingenting jag säger, kan göra det bättre när man är arg.
Jag kan bara förklara hur situationen har varit för mig. Och jag kan bara be om ursäkt för min egen del i detta bråket. Jag ber om ursäkt för allt som misstolkats mellan oss. För jag vet att du är en fantastisk mamma. Jag vet att dina barn inte är knarkarungar, för jag vet att du inte hade låtit dem bli det. Om jag ska vara ärlig så kan jag inte minnas att jag tagit dem orden i min mun, men på den tiden var jag både dummare och naivare, så har jag gjort det så ber jag tusen gånger om ursäkt för det. Jag kan verkligen inte förneka att jag sagt ngt dumt, men har jag sagt det så har de kommit i stundens hetta. Det är ingen ursäkt, men arg, sjutton år och tjej är likamed skitsnack. Så va det iallafall för mig.
Jag passade din fantastiska äldsta dotter när hon var mindre, och jag tycker att hon är väldigt väldigt söt. Ditt andra barn har jag bara sett på bild, men jag tror mycket väl att hon är lika fantastisk! Om jag bråkar med dig, så bråkar jag med dig, inte med dina barn! Så jag ber om ursäkt, om en innerlig ursäkt, för att dem blivit indragna. Det har aldrig varit min mening.
Du var min vän förr, jag tyckte jättemycket om dig! De måste du förstå. Jag förstår inte ens hur det vände, för samma dag som det vände, så hade jag fått klartecken från dig med att du var okej med situationen. Och jag hade aldrig för avsikt att gå in och ta din plats, att beröva dig DITT barn, aldrig skulle jag kunna göra det. För dina barn behöver dig, och du finns där. Alla som ser dig med dina barn vet att du är en bra mamma. Därav vet jag inte varför vi bråkar. Jag skriver inte bara detta för att det ska låta bra, eller för att jag ska verka perfekt, jag skriver detta för att jag verkligen menar det. För jag har handlat fel i vårt bråk, det har jag. Jag har behandlat både dig och min omgivning illa i samband med bråken. Bråk som jag hoppades/hoppas skulle ta slut.
Så Förlåt, förlåt för allt bråkande genom åren. Jag hoppas att du godtar min ursäkt så att jag kan sluta vara rädd för dig om jag möter dig någonstans. Jag hoppas också att stridsyxan grävs ner, så att både du och jag kan sluta må dåligt över det här. Och förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt, för allt som hänt. Jag menar det verkligen! Och förlåt för att jag är så feg, att jag inte kan möta dig öga mot öga och säga det här, men jag är det. Jag har modet i de flesta situationerna, men inte i detta. Så förlåt mig.
(bild från google)
Oj det låter jobbigt vännen.. :( Kan de ha med en viss J att göra?
Fint skrivet sweety... Hoppas personen du skriver om tar emot din ursäkt. Det är sååå jobbigt att vara ovän med någon. De verkar vara en gammal konflikt?! Såna kan ibland bara växa utan att man ens pratar med varandra och till slut vet man knappt varför man fortfarande är ovänner. Och ja, jag håller med dig: Shit vad man snackade skit om allt o alla i 17års åldern! Det ligger nog i tjejernas gener på nåt sätt hehe. Hoppas det löser sig för er! PUSS
Hej Marie. Tack för det fina inlägget . det känns som en tung sten har släppt. Ja vet att du menar det å självklart ska vi släppa allt en gång för alla. Ja vill med kunna vara vuxen nog att Att be om ursäkt för mitt dåliga beteende ja vet att jag kan bli väldigt arg i alla fall när det kommer till mina barn. Tyvärr så har folk dömt ut mig för hur jag va förr åå kan inte se igenom det gammla jasmin till den nya jasmin. Men huvudsaken är att jag vet att mina barn har det bra å att ja vet att det kommer få en bra uppväxt. Även om jag lever själv med mina barn eller om ja lever tillsammans med jukka det kan bara tiden utersluta. Hur som helst så vill jag absolut inte att du ska vara rädd för mig. Ja e inte typen som slåss idag det tillhör min gammla personlighet. Idag ska man vara en förebild mot sina barn. Så ja hoppas att vi kan mötas ute utan att det ska va sura miner eller gammalt bråk i som lurar. Idag börjar vi om på noll. Ha det bra marie sköt om dig. Kram jasmin
