När relationer får ett slut...
... usch vad ont det gör. Jag sitter med gråten i halsen efter vårt samtal idag Mattias. Jag blir så ledsen av att höra någon som jag älskar så mycket vara så ledsen. Det låter jättedumt, det vet jag. Och den relationen som vi har idag, är inte heller vad vår relation varit förr. Men jag har ett stort förtroende för att det kommer bli bättre, och jag tänker göra vad jag kan här nere ifrån för att få dig till att må bättre.
Men när en relation får ett slut, en relation som man har mått så fantastiskt underbart i, så står man där mållös. Vad fan hände? Det gäller att hitta styrkan att gå vidare, men samtidigt tillåta sig själv till att må kisskassapdåligt. Tillåta sig själv till att gråta så hela huvudet ser ut som ett russin. Att kunna tappa allt för en stund, men att sen kunna se till vad som är positivt i sitt liv. Att ha någon den ena dagen, men att inte ha den kvar nästa dag, behöver jag säga något mer? Alla som varit i situationen vet hur fruktansvärt ont det gör. Alla känner säkert hur klumpen i halsen kan komma förbi hastigt av ren sympati.
Mattias, jag vet att du kommer klara det! Jag finns här närsomhelst, och det hoppas jag att du vet! Du vet inte hur tacksam jag är över att jag får ha dig i mitt liv. över vad du gjort för min skull. Och hade jag kunnat så hade jag bara bokat om allt i mitt liv och åkt upp till dig med en gång, men nu när det inte är möjligt så får jag finnas här på distans istället.
Och av någon lustig anledning, så får allt detta mig att tänka på mormor, min underbara mormor som blev sjuk över en sekund, en sekund som vi missade. Mina skuldkänslor över att vår relation innan hon blev sjuk var så dålig. Att vi ens kunde bråka över min dumma hårfärg. Hur jag kunde vara så barnslig och säga att jag var trött på henne, att jag inte stod ut med hennes envishet som var av ren och skär omtanke. Och hur jag i ren egosim kan vilja ha tillbaka henne över allt annat idag. Jag hade henne ena dagen, men inte nästa. Jag vet att vi inte avslutade vår relation dåligt, för jag bad om ursäkt, men jag hade kunnat göra vad som helst för att få göra om de sista halvåret som hon levde. Hon var den äldre versionen av mig, en kvinna som vi har att tacka för att de kvinnliga rättigheterna är så bra som de är idag. Hon talade i riksdagen, hon var den första kvinnan i handels styrelse. Hon var fantastisk. Min förebild. Jag älskar henne, och hon är fruktansvärt saknad.
Ha en fortsatt trevlig söndag.
Pusselipuss
Men när en relation får ett slut, en relation som man har mått så fantastiskt underbart i, så står man där mållös. Vad fan hände? Det gäller att hitta styrkan att gå vidare, men samtidigt tillåta sig själv till att må kisskassapdåligt. Tillåta sig själv till att gråta så hela huvudet ser ut som ett russin. Att kunna tappa allt för en stund, men att sen kunna se till vad som är positivt i sitt liv. Att ha någon den ena dagen, men att inte ha den kvar nästa dag, behöver jag säga något mer? Alla som varit i situationen vet hur fruktansvärt ont det gör. Alla känner säkert hur klumpen i halsen kan komma förbi hastigt av ren sympati.
Mattias, jag vet att du kommer klara det! Jag finns här närsomhelst, och det hoppas jag att du vet! Du vet inte hur tacksam jag är över att jag får ha dig i mitt liv. över vad du gjort för min skull. Och hade jag kunnat så hade jag bara bokat om allt i mitt liv och åkt upp till dig med en gång, men nu när det inte är möjligt så får jag finnas här på distans istället.
Och av någon lustig anledning, så får allt detta mig att tänka på mormor, min underbara mormor som blev sjuk över en sekund, en sekund som vi missade. Mina skuldkänslor över att vår relation innan hon blev sjuk var så dålig. Att vi ens kunde bråka över min dumma hårfärg. Hur jag kunde vara så barnslig och säga att jag var trött på henne, att jag inte stod ut med hennes envishet som var av ren och skär omtanke. Och hur jag i ren egosim kan vilja ha tillbaka henne över allt annat idag. Jag hade henne ena dagen, men inte nästa. Jag vet att vi inte avslutade vår relation dåligt, för jag bad om ursäkt, men jag hade kunnat göra vad som helst för att få göra om de sista halvåret som hon levde. Hon var den äldre versionen av mig, en kvinna som vi har att tacka för att de kvinnliga rättigheterna är så bra som de är idag. Hon talade i riksdagen, hon var den första kvinnan i handels styrelse. Hon var fantastisk. Min förebild. Jag älskar henne, och hon är fruktansvärt saknad.
Ha en fortsatt trevlig söndag.
Pusselipuss
Kommentarer
Trackback
