Marie Stenbeck

Japp... jag tror de... Den senaste veckan har all tid försvunnit från mig... Stiffelistiff har flyttat in, och hans lägenhet skulle tömmas och städas. Samtidigt var det julbord, jobba kvällar och julpynt som skulle fixas. Så någon bloggtid fanns inte... Dessutom så har jag inte så stor lust längre.. Varför?! Jag vet inte riktigt...

Helgen har varit helmys iallafall... I fredags var vi på julbord med Stefans familj i Åhus, jag slutade tidigare så jag hann hänga upp julgardiner och lite sånt annat pill.. Handlade julstjärnor med mamma enligt traditionen, myspys! : ) Jag älskar min familj.. Det tål att tjatas ut, men dem är fan världsbäst!!! Stress för att hinna iordning till julbordet iallafall, och sen var det mycket trevligt... Karl Martindahl stod för underhållningen, men det bästa med det var nog hans kavaj, som jag tycker att Stiffelistiff ska köpa. Jag va så fräck att jag frågade var han köpt den, för ja, den var så vacker! : ) Så nu vet vi var vi ska leta, eller hur Stiffelistiff?
Hemma sent var vi iallafall, och upp tidigt för att jobba, eller tidigt och tidigt... För tidigt iallafall... Hahaha. Va trött jag va! Roliga kunder va de, så de va lugnt! Hem, och jag somnade typ knallfall efter lite kinkigheter. Så när jag vaknade vid åtta av att pappa ringde så var det ju för sent för Huaröd som vi tänkt.. Myskväll blev det, och jag fick träffa Jennie en stund som gjorde Hörby glatt av att vara på möhippa i den stora staden! : ) Gud vad jag saknar dej tjejen!

Igår stod så Huaröd på schemat... vi åkte dit omgående typ när vi vaknat, mamma och pappa var också där. Så pillade Stefan med elementen, och mamma och jag åkte iväg till Ö Sönnarslöv och Tollarp för lite inhandling av diverse saker. Tillbaka till huaröd, och käka lunch á la pappi! : ) Hem, julskyltning, upp till mamma och pappa och fika... Hem, fixa med hemmet och slå in alla klappar till Stiffelistiffs fina julkalender! : )

Under helgen har jag tänkt mycket på vänner... En vän? Vad är det för något? Jag vet faktiskt inte riktigt. För visst, jag har några som ligger mig riktigt varmt om hjärtat... Jag har många nummer i min telefonbok på mobilen. Men telefonen är väldigt tyst numera... Min teori är att vännerna försvinner när man går in i ett förhållande? Kan detta stämma? Är det någon annan som märkt av samma sak? För visst, samma tid som man har när man är singel finns ju inte... Men jag har fortfarande tid med ett samtal i telefonen, en snabbfika här och där och om inte annat, så ett meddelande någon gång så där ibland. Jag är besviken, det ska jag inte sticka under stolen med. Jag är jävligt besviken. Jag vill stötta och finnas för mina vänner, men jag vill inte vara den enda som hör av mig. På något sätt blir jag lockad av att skita i de isåfall... Är det någon som förstår hur jag känner?! Det blir alltid klumpiga formuleringar när man ska förklara såna här känslor... Men jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Däremot vill jag inte att folk ska tro att jag är Guds bästa barn, eller att folk tror att jag tror de. För jag vet att jag inte är det. Jag hinner inte alltid ringa upp samma dag om jag missat ett samtal, jag hinner heller inte alltid svara. Och jag kanske inte kan få in att träffa mina vänner samma vecka som vi hörs av. Men jag försöker, jag vill försöka!!!

Nu ska jag på massage. So long!
Pusselipuss